Har suttit och kollat på aceventura med bästaste Becka. Vi delade även på en flaska sparkling wine, tänk på mycket godare det blir när man faktiskt dricker det ur champangeglas! Hon är ju för underbar! :)

Jag ska inte vara mer negativ på bloggen, det är bara så himla mycket som hänt som jag på något vis vill prata med någon om, men ändå så känns det som om vissa saker är bättre att bara hålla inne på. Jag menar, vad skulle kunna gör något bättre? Ingen kan ju ändra på något? vad som har hänt har ju hänt. Allt som kan hända är ju att jag bestämmer att ändra på det. Och det ska jag. Så småningom. Men inte än, när jag är redo kan jag ta tag i det. Är bara inte riktigt redo än. Hur kan allting bara bli så fel? Jag har verkligen gjort fel val. Hur kunde jag hamna i det här? Hur mycket jag än tänket på det, så känns det bara mer och mer fel. Mitt fel. Jag har trotts allt blivit varnad. Ett flertal gånger. Men man tror ju att människor kan ändras. Jag har ju ändrats?

 

Vad jag ser fram emot nu är att Cissi kommer om 10 dagar! ska bli så underbart! Sen ska jag snart härifrån. Inte långt kvar nu. Som jag lägtar! Starta om lite lixom. 

 

Kan inte sova över huvud taget. snurrar runt som någon slags propeller i sängen, sen sover jag halva dagen. Sen jobbar jag resten av dagen. Är inte livet för underbart. 

 

Annars är allt som vanligt här. Svettigt och soligt. Protaras börjar dock sakta sakta att tömmas på turister. Och affärerna är inte längre öppna lika länge. Känns faktiskt ganska skönt!

Känns som om November änså är lite närmare nu. Så nu är det bara att bita ihop och vara stark, för det är jag ju. Som supermannen. Fast starkare, för han hade aldrig klarat det här. Jag är alltså en bättre version ä supermannen. 

Nu skriver jag ju i och för sig allt det här efter några drinkar, men jag tror ändå att jag är ganska så säker på allt jag skriver. 

 

 

 

Shit vad allt känns tufft nu.

Ibland är det riktigt jobbigt att stå och ta en massa skit, när det ända man får göra är att stå och säga nada. För i dag fick jag ta en hel del. Men hur fan tänker dom när dom skriver schemat då, när dom sätter mig ensam, när det är 5 bokningar för middag, och ett bröllop på 26 pers.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa, istället för att se det jag hade gjort, som att alla bord hade fått sina beställningar i tid, alla hade fått sitt vin och sin champange serverat, mm. Så ser dom allt som inte blir gjort, så klart. Men hur skulle jag ha tid med det, Jag sprang i panik, och vågade inte kolla på klockan ens för att se hur lång tid det skulle ta till kl 9, när resten av personalen skulle komma.

När jag såg brölloppet börja närma sig resturangen får jag ju ännu mer panik, eftersom dom kommer 1timma för tidigt. Jag hade inte ens hunnit sätta upp deras område än. Att se alla drinkar som står på baren, redo att gå ut på borden, kunderna som lagt ner sina menyer och vill beställa, och så kommer det 26 personer gående och vill ha hjälp att sätta upp bord för dom. Det tog lixom stopp i hjärnan och jag satte på någon slags autopilot. Man kan ju inte göra mer än att göra sitt bästa.

 

Jag har jobbat med detta i 1 år, inte 10år. Det är skillnad. 

I dag jobbade jag 16 - 2.30, hela kvällen svettades jag, och i slutet när jag känner mig nöjd över att alla kunderna trotts allt lämnade oss glada, brölloppet  takade jättemycket. Och så får jag skäll. Då rinner allt verkligen av en. Jag vill verkligen inte ta det här mer. Jag höll i alla fall inne tårarna tills jag kom till omklädningsrummet. Plus i kanten på mig för det!

 

Skulle så gärna vilja lägga mig i sängen nu, och inte gå upp igen förens det är dax för mig att ta flyget härifrån. Bort från cypern. Hur kan det vara så långt kvar!? 

Men ja vill inte ge upp, Har ju inte riktigt någonstans att ta vägen i alla fall. Den 15nov får jag äntligen lämna cypern, får se fram emot det. Och på söndag är jag äntligen ledig. Som det behövs.

 

Uuuuuuuuusch vad jag är trött på allt. Men livet går väl lite upp och ner. Så allt är ju som det ska. Det är bara så jäkla tungt ibland med allt. Även om det finns val att göra, och att visa val kan vara den lätta vägen. Till och med den rätta vägen faktiskt, ändå så är man så himla dum och tror att man ska klara sig igenom allt när man väljer den dåliga vägen. För jag vet ju faktiskt igentligen hur dumt allt blir genom det val jag gör, ändå så på något sätt lyckas jag lura mig själv och tänka att jag blir lycklig av det här. Men man blir kanske smartare med åren?

 

Jobbet är aningen tungt nu med, även om det börjar bli bättre, Cyprioternas semester börjar avta, så nu är det mestadels turister som kommer till Koi. Det tackar vi för! Verkligen! Dom är inte lätte, cyperioterna. Herregud. Nätterna spenderass återigen av mardrömmar om soya som tar slut, bord som måste sättas upp, bokningar som glömts bort mm. I går vaknade jag i panik och fick för mig att jag var tvungen att ta mig till jobbet och sätta ihop bordet för 8pers som vi hade glömt. Herregud. Det är helt sjukt. 

 

Men, mitt i alltihopa så trivs jag faktiskt här. Med allt det här, och trotts allt så är det värt det när man kan vara med och göra människors semester till ett bra minne! På något konstigt sätt så känns det ändå så himla bra här.

 

 

I morgon kommer Mia och Markus hit och hälsar på, ska bli sååååå himla kul och träffas igen! Kan behövas. 

Dock kommer jag inte att vara ledig förens på Söndag, vilket känns surt, då jag var ledig i onsdags denna vecka. Så det blir många arbetsdagar mellan dom här lediga dagarna. 

 

bjuder på en läcker bild av mig själv :)