Shit vad allt känns tufft nu.

Ibland är det riktigt jobbigt att stå och ta en massa skit, när det ända man får göra är att stå och säga nada. För i dag fick jag ta en hel del. Men hur fan tänker dom när dom skriver schemat då, när dom sätter mig ensam, när det är 5 bokningar för middag, och ett bröllop på 26 pers.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa, istället för att se det jag hade gjort, som att alla bord hade fått sina beställningar i tid, alla hade fått sitt vin och sin champange serverat, mm. Så ser dom allt som inte blir gjort, så klart. Men hur skulle jag ha tid med det, Jag sprang i panik, och vågade inte kolla på klockan ens för att se hur lång tid det skulle ta till kl 9, när resten av personalen skulle komma.

När jag såg brölloppet börja närma sig resturangen får jag ju ännu mer panik, eftersom dom kommer 1timma för tidigt. Jag hade inte ens hunnit sätta upp deras område än. Att se alla drinkar som står på baren, redo att gå ut på borden, kunderna som lagt ner sina menyer och vill beställa, och så kommer det 26 personer gående och vill ha hjälp att sätta upp bord för dom. Det tog lixom stopp i hjärnan och jag satte på någon slags autopilot. Man kan ju inte göra mer än att göra sitt bästa.

 

Jag har jobbat med detta i 1 år, inte 10år. Det är skillnad. 

I dag jobbade jag 16 - 2.30, hela kvällen svettades jag, och i slutet när jag känner mig nöjd över att alla kunderna trotts allt lämnade oss glada, brölloppet  takade jättemycket. Och så får jag skäll. Då rinner allt verkligen av en. Jag vill verkligen inte ta det här mer. Jag höll i alla fall inne tårarna tills jag kom till omklädningsrummet. Plus i kanten på mig för det!

 

Skulle så gärna vilja lägga mig i sängen nu, och inte gå upp igen förens det är dax för mig att ta flyget härifrån. Bort från cypern. Hur kan det vara så långt kvar!? 

Men ja vill inte ge upp, Har ju inte riktigt någonstans att ta vägen i alla fall. Den 15nov får jag äntligen lämna cypern, får se fram emot det. Och på söndag är jag äntligen ledig. Som det behövs.