Det är tungt, att gå vidare. Att gå vidare, att släppa taget, att börja leva igen, när man hela tiden vet, att man får göra det utan Dig.

Sorgen, som jag känner i bröstet, som tynger mig. Finns där. Men inga tårar, inte längre.

Du var en underbar vän, Sigge. Du var en så enormt underbar vän, som tog Dig igenom allt man ville göra, och hur det än gick, gjorde Du det med spetsade öron.
  Hur Du hjälpte mig igång med hoppningen, gjorde ditt bästa när man studsade runt i sadeln och ville träna dressyr, långturer i naturen, galopper där jag med ena handen höll i tygeln och i den andra handen höll ja en kamera och försökte fota Mille o Lollo, när de galloperade framför oss på deras hästar. Hur Lollo och jag kom hem från Kvinnersta och ville prova Horseball, som vi gjorde på skolans hästar, då fick Du ställa upp. Och det gjorde Du. Vi tränade voltige (Kravlade runt på dig barbacka), och Du var den som fick dra oss när vi skulle tolka på vintern!
  Du underbara häst, underbara bästavän. Du var aldeles för självklar. Jag såg Dig som en självklarhet.

Men jag hoppas och tror, att nu har Du det bra. Du har ingen mer astma, aldrig mer kommer du att hosta. Nu är Du på de evigt gröna ängarna.

Du finns för alltid i våra hjärtan. Och jag vet, att när det värsta är över, kommer jag att kunna tänka tillbaka på de stunder vi har haft, och le.

Tack, Sigge MackVack.
Vila i Frid.











Jag Älskar Dig.